torsdag 18 januari 2018

Varför har man en blogg, egentligen...?


I år blir det åtta år sedan jag började blogga!
Åtta år! Det är ju jättelänge, ju!

Varför har jag en blogg, egentligen!?

För mig är faktiskt den främsta anledningen
 att jag tycker om att ha en slags digital dagbok!
Jag älskar att bläddra tillbaka i bloggen
och hitta saker som jag nästan hade glömt.
Se bilder på snöfattiga vintrar
och vintrar där meterdjup snö
aldrig tycktes vilja smälta.

Återuppleva känslor, födelsedagar, jular.
Läsa om mina tankar kring barn och jobb.
Kärleksförklaringar till H,
stolthet över barnen.
Men också om dilemman som man har som förälder.

Se på foton hur trädgården och hemmet har förändrats.
Och hur vi i familjen förändras och blir äldre.
Läsa om hur jag upplevt saker.
Saker som förändrade själva livet -
som när pappa blev sjuk och dog,
och hur jag kände mig alldeles vilsen
med en sorg som rev i mig.

Men också vardagliga saker,
semesterresor, små glädjeämnen och små förtret.

Och jag antar
att jag är som folk är mest,
när jag säger att jag ibland är öppen som människa,
och ibland är motsatsen - förtegen - om det privata.
Det finns saker som jag aldrig någonsin skulle skriva om
här på bloggen.
Saker som är centrala i mitt liv,
men som jag håller som högst privata.
Främst därför att det också rör andra människor.
Och sånt behåller jag för mig själv.


Och det är ju det som är det fina.
Att jag får välja själv
vad, när och hur jag ska blogga.
Ibland är blogglusten stor,
ibland är den som bortblåst.
Och då får det vara så.
Det är ok.

Genom åren har jag varit olika aktiv.
De senaste åren har det ibland kunnat gå veckor mellan inläggen.
Något år bloggade jag nästan dagligen.

De första åren var jag flitig med att kommentera
på andras bloggar.
Och några av de andra bloggarna blev nästan som vänner.
Vi kommenterade varandra jätteofta.
Det var kul,
men de senaste åren har jag inte varit så duktig
på det där med att kommentera,
trots att jag ofta tittar in på bloggarna i min blogglista.
Man har olika perioder, helt enkelt.
Och det måste få vara helt kravlöst.
Det är ju det som är grejen.

Här på bloggen ligger besöksstatistiken stadigt.
Sedan år 2014 så brukar det ligga på 8000 -10 000 besök / månad.
Det är en konstig känsla det där -
att det måste finnas många som jag inte känner
som vill gå in här och läsa!

Jag undrar vilka ni är...?

Tack till er i alla fall!
För även om jag skriver mycket "för mig själv,"
så blir jag ändå jätteglad
när jag ser att det är många som tittar in här
varje dag!

Kram

tisdag 16 januari 2018

Dikt-citat



Är ni duktiga på att komma ihåg diktcitat i huvudet?
Det är inte jag.
Jag är värdelös på att minnas sånt ordagrant.
Sångtexter och dikter.
Det fastnar inte.

Men en dikt kan jag utantill.
Och det är denna:


Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra
En annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer


Stig Dagerman.

bra!
Och just den har faktiskt fastnat.


Och så har jag ett citat
från Nils Ferlin.

Det var Mustafa Can som citerade honom
i en föreläsning jag lyssnade på.
Så här:

"Vem är din nästa? Jo - första bästa!"

Alltså, det är ju bara så bra!


(Och bilderna är från Ulriksdal
för ungefär ett år sedan ...)

måndag 15 januari 2018

Sigridslund


I går gjorde vi en liten utflykt
i den vackra Sörmländska landsbygden.

Utanför Flen ligger Sigridslunds gamla skola.
Den är nedlagd nu sedan några år,
men man har ett café i lokalerna nu.


"Ej bättre börda man på vägen bär
än visdom mycken."


Tyvärr fick man inte ta in hundar i caféet,
så vi tog en promenad med Sigge,
som fick sitta kvar i bilen sedan.


Som tur är går det bra att ha honom i bilen ensam.
Han har sin lilla hundbur där han trivs bra
och han brukar ligga snällt och vila
medan vi är borta.


Förutom café så har man en liten "handelsbod".


Älskar vackra gamla fönster...


Jag, som är tedrickare, gillar när det finns många
olika tesorter att välja mellan...


Det är alltid roligt att prova på nya sorter.


På övervåningen finns den gamla gymnastiksalen intakt.
Kul att det bevaras!


Ja, sedan var det dags att gå ut till Sigge i bilen och åka hem igen.
Han låg så snällt i buren.

söndag 14 januari 2018

Det gror...


Årets första odling är på gång!

Jag har haft gula ärtor i vatten över något dygn.


Som ni ser så börjar de gro direkt!

Bara att lägga ut på lite jord.
Om bara några dagar kan jag börja skörda!


gott och världens enklaste!

Vilket slöseri!


Två små rostiga lådor med lock!
Det var var H kom hem med härom dagen.


Han hade varit på loppis och fyndat,


och jag kom på massor av bra användningsområden för dem, meeen...


...han tänkte ha dem till  caféracern som han bygger på!


Hmpf!

Var inte det slöseri, så säg..!?

onsdag 10 januari 2018

Ranunkler i provglas


Ranunkel är en fin blomma, 
men så förgänglig!

Jag lyckas aldrig få blommorna att stå längre än någon dag,
och det händer ofta att knopparna inte orkar slå ut.


Man får väl kanske tänka som med så mycket annat -
att underbart är kort...?


(I min fina, gamla trälåda med små provglas
sitter en lapp med numrerade fyrkanter.
Antagligen är det min pappa som skrivit lappen
för att ha koll på provglasen på något sätt.
Jag gillar just den detaljen -
den trasiga gamla lappen, fastsatt med
ett häftstift i locket på lådan...
Ja, den får allt sitta där den sitter...)

tisdag 9 januari 2018

Transportsträcka


Men så mysigt...
...att få hälsa på hos Mandelmans igen!
Nu har jag Bron på söndagar, Mandelmanns på tisdagar
och kanske lite Mästerkock på onsdagar
att fördriva den här trista tiden med
innan våren kommer.


Det och lite tulpaner
får förgylla transportsträckan
i januari och februari!

söndag 7 januari 2018

Fin konsert


Den sista dagen på min julledighet
blev det en tur ut till Sköldinge kyrka.

Fina Sköldinge kyrka,
som ligger i bygden där jag växte upp.


Här har jag varit så många gånger.
Som scout, i söndagsskola, som söndagsskoledare,
som konfirmand, som sångare i barnkör och i kyrkokör...


Här har min pappa fört mig till altaret
när jag gifte mig med H...


Hit har jag cyklat varje vecka i flera år,
med den stora kyrknyckeln i fickan, för att ta orgellektioner.
Suttit ensam på orgelläktaren och övat och övat.
Spelat på bröllop, begravningar, gudstjänst och konsert.


Och jag tycker att kyrkan är så vacker!

Nu för tiden går det år mellan besöken.
Men - i juletid,
då besöker jag gärna bygdens kyrkor
för att lyssna på alla härliga julkonserter!


Och i eftermiddags så var det en konsert
med Ottone brassensemble
från Bergslagen.


Vi kände inte till dem, utan åkte dit lite på vinst och förlust,
men oj - så vackert det var!

Fem superduktiga musiker
som bjöd på både julmusik och annat.
Ja, det blev en timmas njutning.


Det jag tycker är så himla synd
är att människor inte verkar uppskatta såna här evenemang.
Jag gissar på att vi var ett drygt fyrtiotal som var där och lyssnade,
och som ni kanske ser på fotot här ovan 
så var nog 99 procent äldre människor
över pensionsåldern.

Ja, och så jag och en av sönerna.
Och jag undrar varför det är så?

Alltså - jag tycker att sånt här är underbart!
Vacker musik av duktiga musiker.
En otroligt vacker, vilsam miljö.
Tända ljus, stämning.

Varför kommer inte folk...?
Jag tror att det är precis sånt här
som nutidens människor behöver!
Stillhet, skönhet, meditation.

(Det är ju dessutom alldeles gratis!)


Det är så synd, tycker jag.


Jag önskar att alla skulle våga testa
att gå på såna här konserter.

Inte bara de över 70 år...

lördag 6 januari 2018

För kärlekens skull...


När vi kom hem från bion
tände vi eldkorgen och grillade lite korv.

Ja, vi var och såg filmen 
Ted - för kärlekens skull i kväll.
Filmen var bra,
men lämnade en sån sorglig känsla efter sig.

Det var en stillsam stämning i biosalongen.
Tyst, trots att vi var många.


För det där med psykisk ohälsa.
Det är så tungt.
Jag vill inte tro att våra liv är ödesbestämda.
Jag vill så gärna tro att vi kan påverka både vårt egna
och våra närståendes mående och utveckling.
Förändra till det bättre.
Hjälpa och stärka.

Men...filmen påvisar verkligen
hur svårt det kan vara.
Och hur vi föds med så olika förutsättningar
och olika benägenheter för hur vi mår.
Det är så orättvist.

Och det gör mig så ledsen.
Det där lidandet.
Den där kampen.
Förtvivlan.

För man kan vara så älskad 
och man kan vara så framgångsrik - 
och så räcker det ändå inte till
för att det finns krafter inom en som ödelägger och förgör.

Var finns hjälpen då...?


Så.
När jag reste mig ur biofåtöljen
var det med tårar som stilla rann nerför kinden.
Men... - se filmen, gör det! 

(Också för den vackra musiken och de vackra texterna.)

Franska tulpaner


Å - de franska tulpanerna!
Jag tycker att de är så maffiga!
Vällande, liksom.



Julen är snart ute ur huset,
men trots att jag fyller på med lite vår
i form av tulpaner, så längtar jag fortfarande
efter att få riktig vinter med snö.

Hoppas det blir några dagar i alla fall...